Josefin Louise

Så här skrev Liselotte på sin blogg: förra året satt jag å jossan inne på hennes kontor på Linné å klagade över att vara ensam just denna dag å just denna dag känna sig som en utelämnad singel.. exkluderad från alla affärers annars så inbjudande entreér. De va rätt trevligt ändå.. Klaga på skype i år jossan? haha=) Jag är minst lika mycket singel nu som då men jag blev verkligen påmind om hur mycket mitt liv förändrats det senaste året. De två största skillnaderna är att jag inte längre går i gymnasiet och att jag inte bor i Sverige. Bilden är tagen i somras när vi var ute med båten som Liselottes familj har.

Emma hade gjort riktigt mysigt Alla hjärtans dag-frukost till oss i söndags. Nybakade scones, massvis med goda pålägg, flera tesorter, kaffe, varm choklad med marschmellows och vispgrädde och massvis med kärlek mötte oss i köket.

Efter frukosten åkte vi in till stan och jag följde med några huskompisar till Birmingham Christian Center (BCC). Predikan handlade om kärlek och flera saker som jag tog upp under mina gruppbesök under veckan nämndes i predikan. Efter gudstjänsten var det lunch i kyrkan. Jag provade mat från världens alla hörn och pratade med flera trevliga människor. Främlingar är vänner man inte lärt känna än.

Nästa programpunkt för mig var connect group med min kyrka Hope City Church. Varannan söndag träffas vi på Urban Coffee Company och killarna som jobbar där är urtrevliga! På bilden posar Rhian.

Vår connect group har en maskot. Förra året hette han Douglas men det är så 2009, så i år kallar vi honom Snoop-Dogg istället.

Efter några timmars värdefullt caféhäng träffade jag Jenny i Chinatown. Det var kinesiskt nyår så det var fullt liv med parad och massvis med matstånd överallt. Tidigare på dagen hade Jenny träffat några av sina vänner och de hade lyssnat på kinesisk opera. Jenny är livrädd för att gifta sig med en kinesisk kille utifall att hennes svärmor börja sjunga opera på deras bröllop. Hon fruktar att alla västerländska gäster skulle skratta väldigt mycket då.

I China Town finns många kinesiska matställen i skiftande kvalité. Här har vi hamnat på ett ställe där kocken skrek så mycket från köket att vi började skratta. På kvällen tittade vi på film i BCC, förfärades över varför man kan vilja ha sockrade popcorn istället för salta och hade världens galnaste biltur hem till Solihull.

Idag brainstormade jag och Amos om kreativa outreaches. Vi gick igenom story efter story om kristna skolgrupper som på oväntat sätt lyft fram Jesus i sin värld och imorgon får ni veta varför vi brainstormade om kreativa idéer. När jag tänkte på alla idéer blev jag ganska sugen på att gå i skolan igen. Under middagen så pratade vi om matematiska formler, roten ur, upphöjningar och det som förvånade mig var att jag tänkte: vad roligt det skulle vara att räkna matte! Det knäppaste är att jag varken gillar matte eller är bra på matte. Förresten, Jacob har en formel för hur stor ålderskillnaden i ett förhållande får vara för en kille. Dividera killens ålder med två och addera sju så får du minimum åldern för hur ung tjejen kan vara.

Jag och mina föräldrar på min student i juni förra året.

Du vet att du är hemma när du kan gå runt i huset utan problem i mörkret. Familjen vi bodde hos förra veckan hade finaste hemmet jag sett i England men det var ändå svårt att gå i kolsvart mörker först ner några trappsteg som svänger och sedan upp för en väldigt brant trappa utan att gå in i en vägg. Resa är kul men det är skönt att vara hemma också!  Att komma hem och träffa Jenny igen var en höjdpunkt. Jag saknade Jenny när jag var bortrest så det var härligt att träffa henne igen och ta igen förlorade dagar. På lördagen hade vi besök av en svensk tjej som är au pair här. På kvällen kändes det nästan som att vara i Sverige när vi satt fem svenska tjejer uppkrupna i sofforna med filtar runt oss och tittade på In Her Shoes och Flyga Drake medan vi åt Häagen-Dazs Strawberry Cheesecake, som för övrigt är alldeles för sötsliskig. På tal om glass, häromveckan började några av oss i huset prata om vilket land Häagen-Dazs kommer ifrån. En google-sökning visade sig att alla våra gissningar var fel. Häagen-Dazs är varken danskt, tyskt eller holländskt utan det startades i Bronx, New York under sextiotalet.

Det är alltid kul att träffa skolgrupper utanför skolmiljö, så på fredagen var vi vanliga deltagare på ett ungdomsmöte i TCC i Wigan där vi har flera grupper. Ungdomsledaren är lika gammal (ung?) som Amos och han är den mest positiva människa jag någonsin träffat och vi känner oss alltid lika välkomna. När jag och Emelie stod och pratade med några tjejer kom en artonårig tjej jag aldrig träffat tidigare fram till oss. Hennes introduktionsfras var: ÅHHHH!!!! Har ni sett den där snygga utlänningen som är här? Han är bara SÅÅÅÅÅÅÅ snygg!!!!!! Ni kan ju föreställa er att samtalet som följde var rätt komiskt. Hon visste inte att jag och Emelie jobbar med Amos och när hon var fick reda på det var hon skämtsamt avundsjuk.

- Internet på vårt kontor har inte fungerat senaste två veckorna så en än gång har vår matsal hemma omvandlats till kontor.  Det sämsta med att jobba hemifrån är att det inte är ergonomiskt att sitta på träbänkar utan ryggstöd som är för låga för bordet så axlarna hamnar i obekväm ställning.

- Är jag en workaholic ifall jag längtar lite, lite efter att jobba när det är helg?  I vilket fall som helst, idag och resten av veckan väntar mängder med roligt jobb!

- Har du saknat blogginlägg under helgen? Jag fick för mig att inte sätta på datorn överhuvudtaget under helgen. Datorfrihelg rekommenderas verkligen, fast jag använde Skype, Facebook, email och Twitter i mobilen så jag undrar om jag verkligen kan kalla den datorfri?

Det mesta här är osmakligt. Och jag hör hur världen spelar falskt. Något är väldigt ostämt här. Det finns annat, befriat från mönster tider och flexibla liv utan hänsyn till smärta. Det finns en annan vilja, en tanke och plan. Jag försöker blunda för alla yttre krav och påfrestningar. Aldrig kan jag ge färg åt deras ögon. Ingenting åstadkoms på deras vis. Jag har tröttnat på realism och måsten. Chef må avskeda mig, hyresvärd må vräka mig och resten må fördöma mig. Kosta vad det kosta vill, jag tänker inte vara anpassad. Jag ska inte leva av världen. Jag ska leva i världen och världen i mig. Fri som en fågel. Flyga över bäckar och snår ska jag. Och aldrig, aldrig landa.Världen är så att jag tappar andan. Skrivet av Alexandra Holmberg i novellen Frihetens pris.

Nu har vi landat i Halifax igen efter en dag i Bolton. Vi besökte Canon Slade School där vi har en av våra galnaste skolgrupper. Gruppen kallar sig The Stand och består av åtta stycken passionerade killar. Det är alltid lika inspirerande att träffa dem och de förvånar mig alltid. Varje morgon denna vecka har de haft välbesökta morgonmöten med lovsång och andakt i sin skola och idag hade de ett evangelistiskt lunchmöte som vi besökte. Efteråt när vi åt lunch i Bolton center beställde Amos curry till oss men servitören kom först med curly fries istället. Någonstans blev jag lite, lite skadeglad för Amos har alltid väldigt kul över att det bara brukar vara jag som får felbeställningar. På bilden leker Amos med en kniv.

Regn eller att vi är bortresta kan inte stoppa mig! Jag ska ut och springa tre gånger i veckan i vilket fall som helst. När jag var ute och sprang med Amos imorse insåg jag hur annorlunda det är att springa slumpmässigt. Hemma i Solihull springer vi alltid samma sju kilometer. Jag vet när jag ska börja springa fortare, hur långt det är kvar och har en tidsuppfattning om hur många minuter jag har sprungit. Imorse sprang vi runt i cirklar i en fin park medan solen skev ljuvt och frosten la kvar i gräset, men det var svårt att komma in i en bra rytm när rundan enbart var baserad på hur många minuter vi sprungit och inte hur nära målet vi var.

Efter vårt lunchbesök åkte vi till Wetherspoon för att äta och än en gång fick jag fel mat. Vårt återkommande skämt är att jag ofta får annan mat än vad jag har beställt. Alla felbeställningar som skett vore värt ett eget inlägg vid senare tillfälle. När vi suttit på restaurangen i närmare två timmar blev vårt andra besök inställt och eftersom att vi just då var inne i ett väldigt intressant samtal satt vi kvar och fortsatte att prata. Tre timmar senare hade vi dissekerat vårt samtalsämne och druckit mängder med te och kaffe. Det var inte förrän vi kom till bilen klockan åtta på kvällen och såg ett kuvert under vindrutetorkaren som vi insåg att vårt parkeringstillstånd gått ut klockan halvfem.